Masterprogrammet

Det verkar som om jag får gå masterprogrammet iallafall. Trots att jag inte har tagit ut min examen. Nu har jag visserligen skickat in pappren men med deras handläggningstid så får jag inte examen förrän om ett par veckor. Den som examinerade min kandidatuppsats och studierektorn på institutionen har varit i kontakt med antagningen och sagt att jag var en "så duktig student" att jag borde få gå. :) Jag är stolt, tänk om mina gamla lärare från grundskolan hade hört det. (Jag hade typ 2,8 när jag gick ut gymnasiet).

I fredags åkte vi till Göteborg för att gå på inflyttningsfest hos O o O. Oscar och Olivia heter de, men om man skriver OoO så blir det nästan som en snygg logga. De bor i Härryda, det betyder taxegräns enligt Västtrafik och det betyder också att bussarna har höga konstiga nummer. Vi fick byta i Landvetter Centrum som var närapå helt kolsvart, dvs mycket dåligt ljussatt, från Express Röd till buss 611, som sedan körde längst med motorvägen på en slingrig mörk väg tills vi var framme. Men det gick rätt smidigt. Bussens ändstation var tydligen Rävland, det låter gulligt. Massa ängar och små rävar som skuttar omkring alltså. :-)
Anders som har IOGT- känningar hade dåligt samvete nästa dag för mängden dricka han hade fått i sig. Jag hade dåligt samvete för de tre påsarna med ostbollar jag mumsade i mig för att sedan runda av med sisådär en halv burk Matador-mix... Jag fattar inte varför jag inte kan ta bara en näve och sedan vara nöjd.

 På lördagen var vi och hämtade Anders trumset i Kungsbacka hos ett par som har pudeluppfödning. De hade sju hundar tror jag. Toy-, dvärg- och mellanpudel är tydligen samma ras, endast höjden avgör, det visste inte jag. En mellanpudeltik kan alltså få toypudelvalpar. "Hundtjejen" verkar väldigt hundintresserad och undrade varför jag hade skotte. Hon tyckte de hade lite korta ben för vissa viktiga hunduppgifter och när jag sade att de har stor integritet och det är inte en hund som ständigt sitter och tittar på dig och väntar på nästa kommando, såg hon ännu mer frågande ut. Men visst går det att kela med sin skotte! Titta på bilden ovanför, det är Anders och Nicolas på ruta ett.

 Sekunden senare slår det över och skottis går inte ens att fotografera utan att det blir suddigt. Han vältrar och rullar sig. Kela på skottevis. Jag får ångest när jag tänker på att han är 12 år nu och att han inte kommer att vara med mig så länge till.