Finaste Vevvis :o)

Idag var jag på återbesök med Vevvis. Jag var ganska nervös innan. Jag har tyckt att han känns bra när jag rider, glad och jämn, inga konstigheter. Men man vet ju aldrig, jag var orolig för att de skulle hitta något litet som var på gång på böjprove,t och säga att jag måste trappa ner och bara promenadrida. Som vanligt tog det jättelång tid och jag fick rida runt i det lilla ridtältet i fyrtio minuter innan veterinären kom. Men han såg fin ut, jag fick beröm för att han hade musklat nacken och sen tyckte hon att han såg spjuveraktig ut, och det har hon ju rätt i. Sen var det böjprov. Första benet gick bra, ingen reaktion, jag hörde det själv när jag sprang på gången. Veterinären frågade om han hade fått smärtstillande men han har bara fått kärlek! När hon böjt andra frambenet och jag hörde hans jämna travsteg när jag sprang med honom så fick jag en stor klump i halsen, för jag förstod att han var frisk. En sån där klump som man får när någon har klarat något, som någon som vinner en medalj i OS och står på prispallen och man vet hur de har kämpat, precis en sån klump fick jag. Jag var tvungen att vända mig mot Vevvis och liksom titta på honom i närbild, så att jag bara såg hans fuxfärgade hals och ingenting annat, jag kunde inte titta på veterinären, inte på min stallkompis som var med, och inte på alla hästaffischerna på väggarna, jag kunde bara titta på Verv och då förstod jag äntligen. Då gick det liksom in, att det var ett år sedan han blev halt och över ett halvår sedan han opererades, och flera månader sedan min operation också, att han hade så dålig prognos och hur tunn han var i somras och hur olycklig han såg ut. Men nu är han 584 kg tung, massa muskler på långa smala ben och blank fuxpäls och det kändes bara så bra!