Glad hästtjej

 På julafton rider vi kadrilj kl 9 på morgonen i det stallet där jag har min häst. Jag har aldrig varit med innan för vi har inte varit hemma på julafton. Men i år hade jag anmält mig och Anders åkte med. Det var fullt med folk i stallet, vi var 14 ekipage som skulle rida.
Kolla så glad jag är när jag borstar Vevvis svans. Så glad är man om man är en riktig hästtjej och en favorithäst äntligen är frisk och ska få vara med på kadrilj!

 Det var tävlingsklädsel som gällde, kavaj, vitt schabrak och lindor.

 Jag och Vevvis efter kadriljen. Jag fick lite dåligt samvete för kadriljen höll på så länge och jag oroade mig för hans ben.
Det är Anders som har tagit bilderna och det är väl också därför jag är så glad. Han följer med mig tidigt på morgonen utan att knota för att stå i ett kallt ridhus och kolla när jag rider i konstiga formationer...

Alla deltagarna, jag står näst längst till höger. Ni kan se hur mycket det ångar från hästarna, både från kropparna och näsborrarna.
Att ha häst måste vara ett av de bästa intressen man kan ägna sig åt. Det är både en sport och ett socialt umgänge samtidigt. Sen får jag för mig att hästtjejer är lite tuffare än andra, lite mer skinn på näsan och inga latmaskar.

Finaste Vevvis :o)

Idag var jag på återbesök med Vevvis. Jag var ganska nervös innan. Jag har tyckt att han känns bra när jag rider, glad och jämn, inga konstigheter. Men man vet ju aldrig, jag var orolig för att de skulle hitta något litet som var på gång på böjprove,t och säga att jag måste trappa ner och bara promenadrida. Som vanligt tog det jättelång tid och jag fick rida runt i det lilla ridtältet i fyrtio minuter innan veterinären kom. Men han såg fin ut, jag fick beröm för att han hade musklat nacken och sen tyckte hon att han såg spjuveraktig ut, och det har hon ju rätt i. Sen var det böjprov. Första benet gick bra, ingen reaktion, jag hörde det själv när jag sprang på gången. Veterinären frågade om han hade fått smärtstillande men han har bara fått kärlek! När hon böjt andra frambenet och jag hörde hans jämna travsteg när jag sprang med honom så fick jag en stor klump i halsen, för jag förstod att han var frisk. En sån där klump som man får när någon har klarat något, som någon som vinner en medalj i OS och står på prispallen och man vet hur de har kämpat, precis en sån klump fick jag. Jag var tvungen att vända mig mot Vevvis och liksom titta på honom i närbild, så att jag bara såg hans fuxfärgade hals och ingenting annat, jag kunde inte titta på veterinären, inte på min stallkompis som var med, och inte på alla hästaffischerna på väggarna, jag kunde bara titta på Verv och då förstod jag äntligen. Då gick det liksom in, att det var ett år sedan han blev halt och över ett halvår sedan han opererades, och flera månader sedan min operation också, att han hade så dålig prognos och hur tunn han var i somras och hur olycklig han såg ut. Men nu är han 584 kg tung, massa muskler på långa smala ben och blank fuxpäls och det kändes bara så bra!

Nu avgörs det

På fredag ska jag på återbesök med Vevven. Nu gäller det... hoppas hoppas att han är bra! Jag tror att han är det men jag kan ju inte veta säkert. Han hade dålig prognos att bli helt bra efter operationen i maj. Kanske det har varit bra att jag har tagit det så lugnt och haft en sådan lång igångsättning. För vad gör jag utan Vevven? Nicolas är gammal och han kommer inte att vara med mig så länge till. Jag klarar inte av att bli av med båda mina kompisar. Bara jag tänker på det får jag klump i halsen.
Nu är det i alla fall bara en vecka kvar till Anders kommer hem. Han har varit borta sedan slutet av oktober med bara något mindre avbrott. Allt är mycket roligare när vi är tillsammans.
Annars är det mesta som vanligt, min skola är faktiskt rätt så svårt och krävande nuförtiden, ingen promenad i parken direkt. Jag är på säsong 7 av Desperate Housewives och Lynette är min nya förebild. Kalle och Niklas måste undra varför de måste göra massa sysslor hemma nuförtiden, det vet inget om min inspirationskälla. Anders brukar å andra sidan säga att han önskar att han vore mer som Judge Judy.

Pizza i Svedala

Jag kände mig inte riktigt bekväm med att ha min blogg på Facebook så jag har tagit bort den funktionen nu. Vet inte varför, och det hade nästan varit ämne för en uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap. Varför kan jag blogga här men inte låta det hamna på Facebook? Tror det har att göra med att de som läser på bloggen har aktivt valt att läsa här medan de på Facebook bara får det vare sig de vill eller ej.... Och hjälp vilka uppdateringar folk gör på Facebook, det trodde jag aldrig. Många är intressanta också, de skriver alltid roligt (Coca-Cola) alternativt mer tänkvärt (Rockmountain). Får koda lite här ifall folk inte vill bli outade på min blogg. Däremot kan jag inte förstå folk som skriver privata kärleksmeddelanden till varandra på sina walls... Eller de som skriver typ "men fan vad folk är körda" och sen inte säger vad det gäller....eller de som uppdaterar tio gånger om dagen om vad deras bebisar gör...eller skickar jobbiga kedjebrev som spelar på ens dåliga samvete.
Nu har jag, Kalle och Niklas varit i Svedala och ätit pizza med Stefan. Han är pilot och ska flyga från Köpenhamn imorgon så han övernattar här i Anderslöv. Han underhöll Kalle och Niklas (och mig i ärlighetens namn) med en hel del snuskskämt samt berättelser om hur det var när han hade skolkonsert med Benareby Brass Boys i högstadiet. Niklas ska ha vårkonsert i skolan och han kan inte säga nej tycker han om han ska få bästa betyg. Däremot verkar han inte lika noga på att jag ska komma och titta. Sen körde vi hem och nu är det full storm. Igen.

Favoriträtter

Om jag bara fick välja tre maträtter att äta hela hösten igenom så skulle jag välja 1. Gulaschsoppa med crème fraiche och knäckebröd 2. Ratatouille med entrecôte (som för övrigt inte uttalas angtrökååå som folk verkar tro) 3. Bakad potatis med ost-crème fraiche-röra. Men nu är det vinter och snart jul och allting och jag funderar på att åka till IKEA och äta Kock-Tinas julbord för 99 kr. Sirapsfläsk låter gott. Måste bara hitta mitt IKEA Family-kort först.
Jag har varit dålig på att uppdatera på sista tiden. Anders har varit hemma i sex dagar och då har han haft min fulla uppmärksamhet. Nu har han åkt igen tyvärr! Andra saker som har hänt är att jag drack mig full på Old Invalid Portvin och Glögg i lördags och hade en av mina topp-3 värsta bakfyllor någonsin.
Jag går en ny kurs nu som heter Comparative Methods som verkar mycket givande. Jag har trängt mig in i en grupp med en irländsk och en dansk tjej vilket jag är nöjd med. Kursen ska examineras med massa grupparbeten och workshops och det fanns många i klassen som jag inte ville hamna med. :P
Och mina bästa vänner för tillfället heter Bree, Lynette, Gabrielle och Susan.