Jag tog pianolektioner när jag var liten, från att jag var 9 till jag var 15 kanske. Detta har jag bara nämnt i förbifarten för Anders eftersom hans pappa var så duktig på piano och också för att jag vet att Anders är musikalisk. Det känns som att prata spanska med en infödd som man vet retar sig på att man bryter. Häromdagen var jag själv här och då hittade jag en tjock bok som hette typ "Svenska Visor" eller något liknande. Pianolektionerna har i alla fall gjort att jag kan läsa noter så de var inte förgäves. Nu kan jag traggla mig igenom Visa vid midsommartid, Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind, Änglamark, Sjösalavals, Så länge skutan kan gå, Rosa på bal, Du är den ende och massa andra. Helt själv! Anders är snäll och säger att jag är duktig. Fast jag förstår ju att jag spelar som man läser en text innantill medan han kan lyssna när jag stapplar mig igenom en visa för att sekunden efter spela den utan noter med känsla, ungefär som man håller ett föredrag fritt ur hjärtat om ett favoritämne.
2 kommentarer:
Go Jenny! Snart är du i Jan Johansson-klass!
Hm, kanske inte. När jag spelar en ton fel fortsätter jag bara i pianostycket. Då ropar alltid Anders "E" eller "A". Han står inte ut med mitt falskspel. Jag tycker det är bättre man kommer vidare på något sätt.
Skicka en kommentar